Kapitel 1

Hon anlände till tomten, och tittade missnöjt på den.
Den var stor, men den var tom. Det enda som fanns där var en soptunna och en brevlåda.

Plötsligt stannade en bil precis bredvid henne.
Ut ur den steg en kille i en lamadräkt med en korg i handen.
- Hej, jag hörde att du var nyinflyttad och tänkte komma med lyte gratisprylar från universitet, sa han.
- Bort från min tomt skabbiga lama! skrek Vanilla.
Killen blev livrädd. Han släppte korgen, sprang tillbaka till bilen, och körde iväg.

Plötsligt blev en portal synlig på tomten.
Vanilla blev genast nyfiken och satte igång att undersöka den.

Det började lysa intensivt från portalen, och en man med konstiga kläder hoppade ut ur den.

- Du skrämde mig din huligan! utbrast Vanilla.
Mannen ignorerade det och presenterade sig själv istället.
- Jag kommer från framtiden, och jag...
- Jag bryr mig inte, hejdå!
Mannen harklade sig.
- För att åka tillbaka behöver jag kapslarna som har spridit sig över din tomt, om du skulle kunna...
- Inte en chans, gå tillbaka genom portalen nu gubbe!

Mannen suckade.
- Om du hjälper mig samla in kapslarna så kan du få följa med mig till framtiden, sa han långsamt så att Vanilla skulle hänga med.
Vanilla tänkte på den tråkiga staden som hon bodde i, och hur tråkigt hon skulle ha där.
- Uhm... Okej då, sa hon tillslut.

Vanilla gick runt på tomten och samlade in kapslar.

När hon var klar lagade mannen portalen, och de åkte till framtiden.

Väl framme i framtiden sa Vanilla hejdå till mannen, och hoppades att hon aldrig mer skulle se honom.

Vanilla började med att söka igenom hela byggnaden som hon befann sig i.
Hon hittade ett jetpack, som hon fann högst intressant.

Där, högt uppe i himlen, såg hon en park som verkade trevlig.
Hon landade lugnt och tryggt (med en kraschlandning) på marken, och började vandra mot parken.
På vägen stötte hon på en plumbot, som var utmärkt att ta ut lite egenskapschips ur.

När hon var framme satte hon sig på en bänk, och insåg att det inte var så kul i parken trots allt.
"Finns det inget roligt att göra i framtiden!?" tänkte hon.

En lila man kom vandrade mot henne, och satte sig på bänken bredvid henne.

- Hejsan, du är ny här va? sa mannen med ett leende.
- Mhm, muttrade Vanilla.
- Om du vill, så kan du få stanna hos mig över natten, sa han.

"Han är snäll, det är inget bra tecken" tänkte Vanilla.
Hon tänkte säga något riktigt elakt till honom, men kom på att hon faktiskt inte hade någonstans att sova, så hon följde efter honom.

Huset låg inte långt bort från parken.
Det var stort och liknade de flesta andra husen i framtiden.

Mannen satte sig i soffan, och Vanilla gjorde likadant.
- Såå... Var är gästrummet? frågade Vanilla.
Hon försökte vara artig, men det var inte lätt.
- Det är där uppe, rakt till höger. Du kan gå och kolla på det, så ska jag fixa mat, sa han.

Vanilla gick upp och kollade på rummet.
Det var fint. Nästan lite för fint...
Plötsligt insåg Vanilla vad mannen höll på med.
Han försökte bli hennes vän, bara för att kunna slänga ut henne.

Hon skyndade ner och började genast skrika på mannen.
Det var lika bra att sticka nu, innan hon blev utslängd.
- Tror du jag vill stanna här i ditt unkna hus!?
Mannen hann aldrig svara, för i nästa sekund var Vanilla redan ute.

Solen höll på att gå ner, och det började bli kallt.
Vanilla var hungrig, men hon fortsatte gå.
Hon var säker på att hon hade sett en restaurang någonstans när hon flög med jetpacken.

Hon hade haft rätt.
Där var en liten utomhusservering, med plumbotar som flög runt och tog beställningar.
Vanilla beställde en bit pumpapaj, och satte sig vid bordet för att vänta.

Efter en stund kom plumboten med pumpapajen, och Vanilla högg in.

När hon ätit klart reste hon sig från bordet.
Då var det något som fångade hennes uppmärksamhet...